cillihej

Bara för att jag egentligen har mer fritid än vad mina uppdateringar visar så tänkte jag skriva ett seriöst inlägg, ett inlägg som det för en gångs skull faktiskt ligger lite eftertanke bakom. Snart var det 10 månader sedan jag lämnade Sverige och jag måste ju erkänna något för er; jag har lärt mig extremt mycket mer än vad jag hade räknat med! Att den här erfarenheten skulle ge mig så mycket som människa, det hade jag aldrig någonsin kunnat ana.

Så länge jag kan minnas har jag levt efter tron "är man rik är man lycklig" och detta har gett mig en syn på livet som jag idag inser är totalt vrickad. Det här slog mig på riktigt en kväll när jag och Joe satt på en klippa i sommarstugan i New Hampshire. Där satt jag, en perfekt sommarkväll, på en perfekt klippa med en alldeles enormt vacker utsikt. Jag hade tidigare på dagen hängt på stranden, glidit runt i en golfbil och vinkat till mötande överklassmänniskor och avslutat en av alla de många extremt fantastiska middagar som klubben i N.H bjöd på. Jag var i fucking USA, jag bodde här! Min feta dröm sen hur lång tid som helst tillbaka. Gud, hur amazing?! Sen minns jag att jag suckade, fortsatte titta ut över sjön och sa till Joe "I want to go home". Som svar fick jag "that's the first time I've heard you say that".

Dagen efter såg jag en likadan bil som mamma och pappa har stå parkerad vid tennisplanerna och tänkte "fan, vad jag enbart vill att det ska vara mamma och pappa som hoppar ur bilen" Dessa 2 ögonblick är otroligt betydelsefulla för min tid här, just för att de verkligen lärde mig något. Vem som helst kanske skulle säga att jag var dum i huvudet som enbart ville åka hem, jag hade liksom alla förutsättningar för att må så jävla bra, och istället mådde jag så dåligt.

Det må låta hur klyschigt som helst när jag nu kommer fram till min slutsats och jag själv har hela mitt liv även sett det som en klyscha, just fram tills den där sommarkvällen. Det spelar ingen som helst roll vart i världen du befinner dig, vilken bil du kör, vilket hus du har och vilken utsikt du har, vilken dyr och exklusiv mat du äter, vilka rika, framgångsrika och mäktiga människor du möter, när du ändå inte gör det tillsammans med människor du älskar! Jag kunde inte uppskatta något av ovanstående, just för att jag inte ville dela det med de människorna jag faktiskt gjorde det med. Jag ville ju uppleva allt det där tillsammans med ER, er mina fina nära och kära där hemma! Först då hade jag kunnat se något värde i allt.

Det var detta jag syftade på att "Gud" ville att jag skulle lära mig av den här tiden. Och jag behövde det! Minst sagt! Snacka om att jag har tagit allt för givet, levt i en patetisk jävla bubbla där pengar har varit den enda vägen till lycka. Att ha råd att göra vad man vill tror jag fortfarande kan bidra till ökad lycka, men hur kul är det att göra det man vill när man ändå är ledsen och inte har någon att dela allt med? Jag har lärt mig att det mest viktiga du kan ha i livet, kärlek och relationer, aldrig någonsin kan mätas med en fin bil eller något övrigt som pengar kan köpa. Tro mig, mår man piss och inte har några värdefulla relationer, då kommer inte en bil hjälpa dig ett dugg.