cillihej

Tidigare ikväll hörde familj nummer två av sig. Familjen bestod av mamma, pappa samt tre barn. Den äldsta var 5 och de andra två var tvillingar som snart var 2, vilket är lite för smått för mig. Mamman var dessutom hemmafru, och att ha en mamma springandes runt mig hela tiden hemma när jag ska försöka ta hand om barnen skulle bara kännas jättejobbigt. I övrigt lät allting bra, men dessa två (väldigt viktiga) saker gjorde att jag direkt kände att det inte var något för mig.

De ville ha telefonintervju imorgon, men jag skickade mail direkt och tackade för intresset men sa att jag tyvärr måste tacka nej.

Nu är det helg och jag antar att jag inte kommer få någon ny match de kommande dagarna, men hoppet kvarstår! Jag går ständigt runt med ett pirr i magen, det här är verkligen fruktansvärt spännande!

Det tog ganska exakt ett dygn innan den första familjen hörde av sig och visade intresse. Jag har uppdaterat min mail och mitt "AuPair-room" minst 100 gånger under det här dygnet i hopp om att något ska ha hänt. Och så nu precis när jag gav upp och skulle stänga av datorn så trillade ett mail in. Är extremt exalterad och glad av att höra från någon, vet inte riktigt vart jag ska ta vägen just nu faktiskt... Det känns som att jag skulle kunna springa ett varv runt jorden :D Inte för att jag nu kan säga att jag har hittat MIN familj, utan mest bara för att det faktiskt händer lite.

Lite kort om familjen då, för er som är intresserade av vart jag kanske kommer att spendera kommande året:

Mamman och pappan heter Meghan McGovern och William Bromberg (låter nästan lite svenskt?) De har två barn, ett som är 4 år och heter Madelíne och ett som är 1,5 och heter Zoe. Dom har även två hundar, labrador mixes.
Mamman jobbar som plastik-kirurg och pappan som "vanlig" kirurg. (Två läkare med andra ord, bra med cash? Heheh)
Dom bor i staden Savannah (hamnstad) som ligger i delstaten Georgia.

Egna reflektioner:
Första känslan var bra! Enligt beskrivningen är barnen glada och kärleksfulla. Ett stort plus är att de har hundar, som också skulle vara lätta att handskas med. Måndag, onsdag och fredag går barnen på dagis och detta skulle ge mig ledig tid fram tills 14.30 när de ska hämtas. Tisdagar och torsdagar tolkar jag det som att jag kommer få ha dem hela dagarna. De skrev att de gärna skulle vilja ha med mig på familje-aktiviteter under helgerna, men att de förstår att det finns mycket som jag själv vill göra och se. Det känns bra att de är okej med att jag gör båda.

Det som känns mindre bra är att staden kanske känns aningen liten. Jag söker inget New York, men i Savannah bor ungefär 130 000 människor. (Är inte det ungefär som här i Linköping?) Det känns ändå nästan lite för litet. Jag känner mig dessutom lite nervös att en 1,5-åring är lite för mycket ansvar och arbete för mig. Jag sa till mig själv innan det här att jag absolut inte skulle ha någon som var under 5 :P De verkar inte dela mitt sport-intresse, vilket drar ner det ganska mycket. Det gränsar till Florida, vilket kanske gör att klimatet är lite för varmt för min smak.

De ringer för intervju inom 48 timmar så nu gäller det att vara fruktansvärd förberedd. Lycka till nu när man är på gränsen till nervsammanbrott liksom ^^

Idag ringde en tjej från STS (organisationen jag åker med) och sa att hon hade fått ett mail från kontoret i USA där jag har blivit granskad nu i veckan. Dom ville veta lite mer detaljer runt mitt läkarintyg tydligen, och framför allt min lilla incident när jag bröt handleden i september. Det enda jag sa var i princip när det hände, att jag inte lider eller har några men av det nu (vilket helt inte stämmer men whatever) samt vilka mediciner jag åt. Sen sa hon att hon skulle maila tillbaka mina svar till USA direkt.

Vidare sa hon att detta gör att jag troligtvis är ute på "marknaden" (alltså att min profil visas) för familjerna redan på torsdag. Helt galet! Jag kan, om jag har riktig tur, ha hittat en familj redan den här veckan. Detta är förstås ytterst otroligt egentligen, då man nog ska ha extrem tur om man hittar dröm-familjen första dagen. Det kan ju samtidigt, om jag har en jävla otur, dröja flera månader. Detta gör att det är lite svårt att förbereda sig på något just nu. Jag har mest bara panik :D